Jag ser annonsen under flera veckor, kanske mer, jag hyr då för tillfället ett riktigt gammalt soldattorp på andra sidan Rasbo med Erika och vi skriver under perioden på en erotisk berättelse som är självbiografisk och verkligen självutlämnade, som tur är har vi hittat på pseudonymer till oss båda. Vi blir så klart osams när inte det första förlaget nappar och projektet läggs på is.

Om inte jag driver på, så händer inte så mycket med vårt projekt, att få henne att jobba ensam några timmar för att komma vidare är inget kul, tycker hon. Den där riktiga driven fanns liksom inte hos henne, jag ska bära allting själv, hon ville glassa med några fyndiga inlägg emellanåt om sin kåthet eller några fina stämningsbilder om hur min sperma smakar, hur många ungar hon ska ha, bara boken kommer ut, då ska ju allting lösa sig, eller hur?

 

Jag och Erika åker av en händelse förbi huset, jag hade varit och kollat några andra olika hus, banken hade sagt att jag hade upp till fem hundra tusen att leka med, inte mer, hitta något i den prisklassen sa Janne på banken. Dom vill ha trehundra femtio för det här stället tänker jag när kör upp för sista backen på den mysiga lilla skogsvägen. Tre hundra meter skogsväg är lagom, ut till Giselbol, torpet Erika och jag hyr tillsammans nu är det över 2 km omöjlig skogsväg. Vintern var mysig där när inte ens traktorn ville eller orkade ploga. Eller när vattnet frys. Men vi kunde alltid jobba med vår bok, Escogido, endera skriva eller praktiskt hitta uppslag och vinklar att skriva om.

Jag blir tagen direkt när vi kommer upp på gårdsplanen. Var är haken? Trehundra femtio tusen? Visserligen är det utedass och visserligen är det bara kallvatten, men ändå. Gunilla som vi hyr av vill sälja Giselbol för ett hundra åttio tusen och det är samma standard, men vilken skillnad, Erika vill satsa på Giselbol, jag vill inte längre satsa varken på henne eller det gamla skittorpet, långt från ära och redbarhet, ett äkta råtthål från mitten av 1700-talet.

 

Jag ringer mäklaren och får veta var nyckeln ligger och åker upp och kollar huset en gång till, Erika är med och hon måste hålla med om att det är ett ganska charmigt läge i skogsgläntan och att det är ganska okej ändå huset. Jag är där en gång till innan jag tar dit en värderingsman och sedan kommer mäklaren dit och vi pratar lite om huset och så träffas Lotta och jag där, kvinnan som älskade sitt gamla torp, med utedass och kallvatten.

Hon vill att jag ska ha huset, men mäklaren vill höja priset. Hon säger att vill konstnären ha huset till det pris hon begärt skall konstnären ha huset. Affären görs upp och jag är sanslöst lycklig. Ett eget hus. Lotta hade haft år på sig att plocka ut och kasta all skit och städa. Nu håller hon med en väninna på in i det sista, medan dom plockar ut, plockar jag in grejer.

 

När hon är klar äter vi sill och potatis tillsammans och vi tar ett kort på den gamla och den nya ägaren, dom packar in sig i bilen och där står jag mitt ute i skogen. Ljudet från bilen hörs nästan en halv minut medan dom sakta överlastade tar sig igenom skogsvägen mot mina nya, närmaste grannar, 300 meter bort. Hela dagen går jag och plockar och flyttar saker. Planerar och funderar. Jag somnar på en madrass uppe i hallen. Trött men lycklig. En dröm hade gått i uppfyllelse.

 

Jag står på trappan och tittar bort mot ladan och vägen över den lilla bron från civilisationen. En svartklädd man dyker upp i mörkret och han går mot ladan, jag börjar också samtidigt gå mot ladan med snabba steg och sänkt blick. Vi möts vid laddörren, jag tittar upp och säger, "nu ska du få se några målningar som jag har gjort under djävulsriter", med en konstig röst som jag inte känner igen. Jag ser bara luft under huvan på den svartklädda varelsen. När jag öppnar dörren in till ladan kliver den svartklädda mannen rakt genom väggen och dematerialiseras till ett silvrigt stoff som faller till marken.

 

Jag vaknar med ett ryck, sätter mig upp på madrassen och tänker, "djävulen dyker upp första natten här och jag leker och skämtar med honom". Då vet jag att det kommer att gå bra med Norrhagen. Då vet jag att det kommer att bli en tuff resa, men kul. Ingen ska flytta på mig så lätt. Nu har jag en stark bundsförvant. Jag har visat att jag inte är rädd och jag har beslutat mig. Kom igen.

 

Jag låter drömmarna styra mig, drömmarna är lika verkliga som den verklighet som vi upplever på dagen, eller den illusion som vi kallar verkligheten är bara en annan typ av dröm. Ibland blir jag så involverad i mina drömmar, och drömmer så långa och komplicerade sekvenser att jag inte kan sluta att undra över dom.
 
 

Jag minns drömmen om en ljus och funktionell ateljé, en inspirerande arbetsplats. När Niklas reglar upp stommen och jag kollar upp var alla fönster ska vara och ritar ut måtten på betongplattan och man börjar skönja formen och hur allt kommer att funka, fattar jag att sju års planerande börjar bli verklighet. Jag kan inte vänta tills allt står där klart.

Att leva sina drömmar och se dom förverkligas är bara det som ett vetenskapligt experiment. Att jobba med förverkligande, sina egna tankar och drömmar är hela tiden utmanande, försöka gestalta unika processer som bara finns en enda av och få till något spännande som även appellerar till andra och när man kommunicerar är det oemotståndligt. Åtminstone för en riktigt egotrippad äventyrare.

 

Konst handlar om att visualisera och att gestalta. Det är en del av processen i alla fall. Jag jobbar långsamt och metodiskt med att drömma, eller se in i framtiden med mind-map och sedan låta tiden avgöra vad som är realistiskt att genomföra. Att genomföra köpet och flytta in i ett eget hus, skapa drömmen, leva drömmen är oerhört. Jag känner mig tacksam. Nästan varje dag är uppfyllelse av en dröm, vision eller tanke jag har haft. Jag står mitt i den stora floden, en flod av möjligheter och kreativitet.

 

Min första höst på Norrhagen gick bl.a. åt till att drömma fram min mind-map, jag gjorde säkert fyra, fem stycken. Det skulle bli skulpturpark, galleri, musikstudio och så mycket annat. Faktum är att mycket av det som jag såg då har inträffat under de här första tio åren på landet. Allt är inte klart, det finns mycket mer att ta tag i.

Men det går ständigt framåt, ett litet steg hela tiden. Det är så man tar sig framåt när det är svårigheter. Eller när man klättrar i berg, hängande ut efter klippkanten, man säkrar och tar ett steg till. Långsamt och säkert. Det är det som är växande, och håret växer nog inte fortare för att man drar i det. Det är bara att vänta och se.

 

En konstnär har ett hem som inte ser ut som något annat hem, enligt Hundertwasser. Borgarklassen har sin stil och den skiljer sig avsevärt från arbetarklassens hem, som skiljer sig ljusår från överklassens. Och vi ska inte tala om de hemlösas lott. Mitt hem består av två staffli, två datorer, en dubbelsäng, fem extrasängar, konstböcker, vinyl och cd-skivor, en TV, ett köksbord och en jättefin gammal kökssoffa som jag bytte till mig.

Mina byten genom åren är helt otroliga. Senast en Honda 650 kubik, 1982 års modell. Jag har alltid längtat efter att få köra motorcykel. Ett buddistisk talesätt säger att man kan äga sju saker. Den åttonde äger dig. Jag har bra koll, men självklart finns det mer än åtta saker i mitt hem, jag delar upp dom i grupper och sakerna får aldrig ta över mitt liv.

Konsten är en livsstil som präglar sina utövare på lite olika sätt, jag försöker ständigt att tänja och spränga gränser, det är åtminstone vad jag kommit fram till, att aldrig slå mig till ro och vara nöjd, att ständigt blicka framåt, uppåt, inåt och alltid vara hungrig.

Att utmana sina begränsningar, sina fördomar, sina tillkortakommanden, sina allmänt inkrökta tankebanor är livsavgörande för min kreativitet. En stil, ett uttryck eller vad man vill kalla det verkar kunna, åtminstone för mig, hålla så där tre, fyra år.

Sedan börjar det bli rutin, då måste jag börja om, tecknar igen kopiöst, bryter ner och bygger upp, så växer lusten igen och resultatet kanske inte blir så otroligt annorlunda men jag bibehåller lusten att gå vidare och att fullborda mitt levnadsöde.

 Jag tror att alla formas av sina idéer och alla försöker hitta det sanna uttrycket i sin stil. Ibland lyckas man lite bättre, ibland knappast alls. Men själva ifrågasättandet och risktagandet är avgörande. Egentligen är riskmomentet det som bär mig framåt. Vore det ekonomiskt försvarbart skulle jag leva i ett ständigt risktagande. Men det får bli utanför konsten, i så fall.

Ensamheten är ett tveeggat svärd, man behöver lugnet för att jobba igenom sina idéer, tänka en tanke till slut, ibland blir det för mycket om telefonen ringer. Så kommer det dagar när ensamheten tär och när telefonen till slut ringer så har man nästan glömt bort tungrörelsen och orden fastnar i halsen.

För vissa konstnärer är hemmet en arbetsplats och arbetsplatsen hans/hennes boning. Så har det varit tidigare, de flesta av de gamla mästarna levde så och så blir det kanske mest också i framtiden, jag är i alla fall nöjd med arrangemanget. Det är praktiskt, det är ekonomiskt och man kan fånga svalorna i luften. Idéer som kommer och behöver åtminstone kastas ner snabbt på ett papper kan man följa upp genast. Om inspirationen kommer är man på plats.



Konstnärshemmet blir en länk mellan olika epoker, mellan olika människor och företeelser. Mellan konstnär och publik, mellan livsstilar och kulturer. Alla kanske inte jobbar på det sättet, men det känns som jag hittat mitt sätt att verka. Under alla år som jag varit på Österlen och ställt ut under påsken så har jag sett hur konstnärer där öppnar sitt hem under denna korta vecka.

Verkligen inspirerande och alla är skyldiga dessa pionjärer därnere ett tack. Publik, konstnärer och inte minst näringslivet. Dom som tjänar pengarna, hotellen, krogarna, bensinmackarna, färghandlarna och ja listan kan bli nog så lång. Jo, konstnärerna kanske också får in något och konstälskarna får många underbara upplevelser, en äkta win/win situation. På Österlen är konstnärshemmet en attraktion sedan åtminstone mitten av sjuttiotalet. Under tio år var jag därnere under påsken och knöt många nya kontakter, kunder och kollegor, nu sprider sig konstpåsken över landet. Alla kan visa sig som har något att berätta.

Öppna ateljéer under påsken är ett demokratiskt och fint sätt att sprida intresset för konsten, visserligen blir det många nya nybörjare som tar plats, men tiden får avgöra vad som är vad. Nu när konstpåsken sprider sig över landet så vill kommunerna och andra vara med och bestämma, det ska vara jury som i nordupplands konst på väg. Gästutställare och konstnärsklubbar skapar intriger och småpåvar vill styra och bestämma, det är inte konceptet enligt min mening.

Den där stalinistiska trenden i svenskt konstliv med KRO, kulturkontrollanter, protektionism och alla möjliga varianter av sekterism vill jag stå så långt ifrån det går, jag går min egen väg, en ensamvarg som kan visa att vill man uppnå något, kan man göra det på olika vis. Alla måste inte bli saliga på samma smörjelse.

Nu efter tio år ute skogen och med en ny stor ateljé, ny fin väg och parkeringsmöjligheter, så har jag verkligen fått bra förutsättningar att ta emot en stor publik, men nu vet jag inte riktigt längre, vill jag verkligen fortsätta med konstpåsken varje år.

Brand-Johan tycker att jag ska lägga ner utställningsgrejen under påsken, jag kan sälja allt du gör säger han, ta ledigt och njut av din familj och vänner istället. Stefan säger samma sak, och min revisor.

Men jag gillar att retas också, med allt från kulturpolitiker och insnöade sekterister i olika konstnärsklubbar, till mediatrupperna och alla andra som fastnat djupt i jantelagarna, jag är fri och kan ta mig för det jag behagar. Ja, lite kan jag kanske kittla konstälskarna också med lite oförutsägbara infall.

Barongerna

Peter och jag planerar resan nästan ett halvår, och han får med sig Tina, vi blir tre på resan. Det är bra, jag vill gå för mig själv en del, åka till Ubud för att måla, den fantastiska konstnärsstaden. En hel stad med gallerier, konstnärer och med en hundraårig kultur. På Bali behövde man i gamla tiden inte jobba mer än tre, fyra timmar om dagen för att försörja sig, resten av tiden ägnade man exempelvis åt olika kulturaktiviteter, måla, dansa, spela musik och alla tänkbara kreativiteter.

 

Vi ska byta plan i Köpenhamn, men ett bombhot gör att det tar flera timmar att undersöka planet, vi sitter på golvet och väntar, sedan får vi gå igenom en passkontroll igen och en gång till, gå ner och peka ut våra baggage som står på en vagn utanför planet och sedan stiger vi direkt upp på planet.

 

När vi landar på Bali blir vi hämtade av Ketut, Gunillas man som är balines och pratar bra svenska, trafiken får en genast att fundera över trafiksäkerhet, hastigheter och vad ett människoliv kan vara värt. Men det verkar inte vara mer olyckor här på Bali än hemma i Sverige, enligt Ketut.

 

Vi stannar i Sanur några dagar, hälsar på Monicas barndomsvän, som bott på Bali över tjugo år. Vi får lite goda råd, en drink och börjar fundera över hur den närmaste framtiden ska se ut. Varje dag får vi massor av förfrågningar, transport sir?, vi börjar kolla upp några lite mer noga, hur deras engelska är, vad det kostar och vad vi ska åka i för bil. En liten kraftig man som heter Tony får jobbet efter några dagars förhandlingar.

 

Peter och Tina vill åka upp på norra Bali och snorkla, jag följer med upp till Lovina, vi får en häftig kväll med solnedgång över havet och ett tiotal fiskebåtar och massor av fiskare som går runt i det långgrunda vattnet med lampor. Tidigt på morgonen blir vi hämtade och åker ut med dessa små katamaraner och letar delfiner. Båtarna är smala, jag får precis ner arslet och när vi kommer ut en bit stänger han av motorn och vi ligger och guppar ett tag. Sedan dyker dom upp, en, två, tre minst är de, och dom är bara tre, fyra meter från oss. Vi är ute bland dom första och delfinerna är alldeles nära oss, tio minuter senare är det kanske femtio eller hundra båtar ute och inga delfiner syns längre till.

 

Tony kör upp mig i bergen till Buddhisttemplet. Sedan åker han vidare till nordligaste delen med Peter och Tina så dom kan bada och snorkla, efter fyra, fem timmar kommer Tony tillbaka och hämtar mig och vi åker ner till Ubud. Det egentliga målet för min resa. Tony bor också i Ubud visar det sig, och hans farbror mister Pandee har ett schyst homestay. Mister Pandee är också konstnär, duktig på kolteckningar och pasteller. Han kopierar, målar av foton med lite turistkänsla. Helt okej fast inte min smak. När jag ska åka hem, köper jag några saker av honom, han blir jätteglad.

 

Jag hinner kolla konst, måleri av alla de slag, många japanska konstnärer och självklart massor av Balikonstnärer. En ung man kommer på vespa och kör förbi mig några gånger, stannar och börjar prata, han bjuder med mig till sin ateljé, en hel koloni, minst tjugo konstnärer har sin verkstad där. Vissa bor där också, min nyvunna vän har ett litet kryp in där. Han målar i tusch, med en liten trästicka som han visar mig, tunna rena linjer, efter att han har gjort en lavering i gråskala, långsamt bygger han upp bilden. Hantverket är förbluffande, känslan och det konstnärliga uttrycket kanske inte lika spännande.

 

En familj på Bali bor på en tomt, en fastighet, med höga murar omkring. Sedan ligger det kanske fem, kanske sju byggnader på tomten. Där bor mamman och pappan, barnen, farmor och mormor, någon kusin, lite småbarn, katter, höns och så har man ett familjetempel där man tillbeder sina anfäder. Religionen på Bali är intressant, livsstilen och kulturen är mycket intressant. Alla borde besöka Bali minst en gång i livet.

 

Min konstnärsvän bor i ett konstnärskollektiv, det är en gallerist som äger fastigheten, det är hundratals konstverk där, kanske tusental. Han kommer förbi och kollar hur snacket går. Jag får veta att det är superkoll på varenda grej som byter ägare där. Och det blir en smygaffär, han kommer över till Pandees, där jag bor med de två tuschmålningar jag bestämde mig för. Jag får inte säga till någon att vi gjort affärer, jag undrar varför, men kan bara konstatera.

 

En dag kommer en kusin till Pandee, en ung man, kanske tjugo som gör masker och som ville visa några baronger för mig. Barong är en mask som skyddar mot onda andar, man hänger den över dörren och på så sätt slipper dom onda andarna inte in. Jag får en genomgång av tekniken och innebörderna. Tyvärr kan vi inte komma överens om priset på hans lite annorlunda och välgjorda masker så det blir ingen affär. Kanske femton baronger ligger redan i min väska, så jag blir inte utan.

Båda tycker det är synd, Pandee också, men det blev en konstig prestigekamp och båda var usla affärsmän.

 

Dagarna går fort i Ubud, tio dagar försvinner utan problem, jag bestämmer mig för att nästa gång stannar jag betydligt längre.

Efter en vecka kommer Tony med Peter och Tina, dom hade tröttnat däruppe och är på väg ner till Kuta Beach, jag strålar samman med dem nere i Kuta Beach några dagar senare, lördagen den 12, oktober 2004.

 

Dom har fixat ett schysst rum till oss med A.C. på andra våningen, det är två hundra meter till stranden och det är kanske tre hundra meter till Legian Street som är en huvudgatan där många klubbar och krogar finns.

Vi tar en promenad , går längs Poppies Gang och lite närliggande affärsgator under eftermiddagen och vi går igenom hur planerna ser ut för kvällen. Först Happy Hour på ett ställe och sedan fortsätta till ett annat för att äta, sedan bar hopping, reggeaklubben, Club Sari och vad sedan, ja det får vi se, men då är det långt efter midnatt.

 

 

Hela planen går i stöpet, stället med Happy Hour, mitt emot Club Sari är stängt, stället vi ska äta på är fullt, så det blir ändå improvisation. Halv tio har vi ätit och druckit några öl och går förbi nattklubbarna några gånger och bestämmer oss för att gå ner till stranden och dricka några öl först och sedan ta barrundan. Månen är halv och lyser upp en ljusgata på den nästan spegelblanka havsytan. Efter en timme på stranden går vi upp på rummet och Tina gör varsin drink innan vi ska ut och festa i det balla Kuta Beach. Vi får våra drinkar, Peter sitter på en träbänk, jag står vi balkongräcket och Tina håller på inne med sin egen drink.

 

Jag berättar om ett par ögon jag såg på stranden, en ung kvinna som tittade på mig på ett oväntat sätt. Jag har sett dessa ögon en gång tidigare, berättar jag, på Centralstationen i Uppsala. Då kom jag ut efter tre minuter och min cykel var borta, det onda ögat eller vad jag såg, kändes lite konstigt att se nere vid stranden i Kuta Beach. Peter frågar var och när jag såg dessa ögon, jag svarar att hon satt alldeles uppe vid den lilla kiosken nästan uppe vid vägen, ja precis innan vi kom upp och skulle gå över vägen hit till hotellet. För några minuter sedan och att det hade känts lite obehagligt. Ja, ja men inget att fundera över nu, tycker Peter, och jag håller med.

 

Kanske går det en, kanske två minuter sedan hör vi två dova smällar kort efter varandra, det stiger ett vackert orange sken upp mot himlen och det kommer två starka tryckvågor, snabbt efter varandra. Peter pressas upp mot väggen, fönsterluckorna stängs och dörren till vårt rum slås igen. Jag fattar nog direkt vad det handlar om och jag säger att vi måste ut, människor kan ha kommit till skada, vi måste finnas till hands om vi behövs. Tina vill inte gärna, men Peter och jag går nästan genast ut.

 

Inom tio minuter är vi på andra sidan Poppies Gang, ett par hundra meter från Club Sari, överallt ligger glassplitter och folk sitter med händerna för ansiktet på trottoarkanten, andra står och kramas och gråter, mopederna kryssar fram mellan folksamlingarna, och himlen har ett orange magiskt sken som jag aldrig sett tidigare. Det blir aldrig kaos, ganska sorgset och stillsamt räddar lokalbefolkningen sina surfbrädor och andra ägodelar. Vi andra ser med fasa hur branden sprider sig över hustaken.

 

En gäll kvinnoröst hörs genom det knastriga ljudet från de brinnande taken bara trettio meter bort, if you don´t want to help, just go home, jag ser att hon sitter bjöd över en man som ligger på gatan, en ung kille skriker, Maria, Maria, barfota i glassplittret går han planlöst omkring och ropar om och om igen. Precis bakom oss ligger ännu en död man.

Hjälpa till, säger Peter, vad kan vi göra?

Jag har min videokamera med och jag filmar hela tiden, Peter är orolig och tror att folk kan bli arga på cynismen att filma.

 

Det har bildas en liten klunga runt den liggande mannen bakom oss, jag ser en man böja sig ner för att ta pulsen på honom, han ruskar på huvudet och drar ner mungiporna. Mannen ligger där på rygg, inte en blodfläck, kläderna bara lite sotiga och på något sätt finns ett lugn över honom. Vi går tillbaka till vårt hotell, jag ringer min mor, hon visste att jag skulle komma till Kuta Beach på lördagen, hon visste att vi skulle festa runt den kvällen.

 

Bomben i semesterparadiset Kuta Beach är första inslag när Rapport kör igång sina sändningar, då visste hon att det var okej med oss, undrar om hon överlevt den nyheten annars. Fem dagar senare står Monica med en varsin ros till oss då vi stiger ut i ankomsthallen på Arlanda, då kommer tårarna, då kommer tröttheten, då kommer tacksamheten. Mina baronger kanske funkar ändå, de onda andarna blir inte insläppta, åtminstone den här gången.

Sanndrömm eller sagan som inte fanns….



Min bäste vän Hasse ringde under åren på nittiotalet tio, kanske tjugo gånger från galleriet i Huskvarna, han berättade vad han såg där, utställningarna, lokalerna, Brand-Johan och Inga-Lill, jag lyssnade och jag  tyckte det var oerhört. Jag blev nyfiken och visst, visst, jag skulle ta kontakt. Men det blev aldrig av.

Hasse tyckte att jag skulle passa perfekt där, min konst skulle funka bra, jag skulle gilla Brand-Johan och Inga-Lill, dom skulle gilla mig. Han tjatade oupphörligt under nästan tio år, varje gång vi träffades, han ringde och frågade om jag hade varit där ännu, du måste åka dit, vad väntar du på?

Kanske jag inte var redo ännu, kanske jag var rädd, kanske mina privata omständigheter inte tillät det, kanske var det andra saker eller allt tillsammans, hindren var för många.

Hasse blev sjuk hösten 2001, ringde och sa att han hade fått ett nytt jobb, att det bara gällde att försöka överleva nu, han gick bort våren därefter, allt gick fort, Hasse behövde inte  plågas länge i onödan, men sorgen efter honom blev desto större.  

När jag hade en vernissage på gamla Två Ramar i Uppsala Kulturnatten 1998 var Hasse där, vi stod och pratade för oss själva när en rödhårig skönhet kommer in genom dörren, vacker, kanske runt fyrtio eller så, spelade ingen roll liksom, det var som en uppenbarelse då.

Hon är fin sa jag.
Jag hänger på sa han.
Han drog och jag fick ägna mig åt andra besökare.

Hasse var ihärdig och tiden gick, Hasse och Monica blev förälskade, dom byggde en relation, dom verkade så kära, positiva och glada. Monica hade varit med Hasse några gånger hos Brand-Johan och dom berättade tillsammans om galleriet.

När Hasse gick bort våren 2002 hade han och Monica fått några år tillsammans.

På kaffet efter Hasses begravning, sa jag till Monica att nu när min vän är borta, som brukar komma och laga mat åt  mig ibland och festa till det lite, snacka skit och fundera över livet och konsten, att jag ville att hon skulle fylla det tomrummet som vänner, och vi hade säkert hade mycket att snacka om, vi skulle hålla kontakten och att allt var bara som vänner, som Hasse och jag alltid varit.



Ja, det funkade. Några gånger faktiskt, Monica sov på en madrass på kontoret. Jag åkte till Bali hösten 2002, överlevde Kuta Beachbomben och började fundera allvarligt på Hasses testamente. Monica tjatade lite.

Fick iväg ett brev och fick några telefon samtal med Inga-Lill, det var sent på hösten 2002, var på påsken våren efter på Österlen men när jag åkte förbi Huskvarna var det mitt i natten, det drog ut på tiden alltmer.

Monica ville åka till Skagen så vi drog iväg i mitten av augusti och hade några strålande och inspirerande dagar därnere med konsten, livet och kärleken.

På vägen hem stannar vi Huskvarna, galleriet är stort, ingen syns till, vi börjar gå runt lite, ser kunder som stå och kollar lite här och där i smårummen, Monica går på toaletten så jag strosar vidare, verkligen mycket att se där, jag hamnar på övervåningen och till slut är jag lite vilse, när jag kommer ner till entrén igen står Monica, Brand-Johan och Inga-Lill där.

Brand-Johan frågar om jag också är konstnär, Monica nämnde det sa han, jag svarar att jag hade skickat en folder förra året och pratat lite på telefon, men att det inte hade varit mycket mer. Om några veckor ska jag ställa ut i Halmstad, då kan jag komma förbi med lite original så får ni se, säger jag.

Det blir bra, svarar han, vi stannar och fikar, vi surrar om allt möjligt och det är som vi alltid hade känt varann, på något märkligt vis.

Några veckor senare står jag där med ett tiotal olika arbeten, Brand-Johan  sitter på sin stol och han verkar ganska intresserad, jag visar tre miniatyrer och han säger några gånger att dom där ser ut att kunna vara något.

Jag tar allt med mig och åker vidare till Halmstad, jag säljer några stora fina arbeten på papper, och när jag kommer tillbaka till Smedbyn säger Inga-Lill att hon tyckte om dom och att dom var attraktiva, Brand-Johan håller med, jag lämnar miniatyrerna och en ramad Kärleksgudinna, en serigrafi, för påseende och åker hem igen.

Kommer hem vid midnatt och kan inte sova, framåt fyratiden kommer jag i säng, när telefonen ringer klockan ett så är det Brand-Johan som ringer, hur många miniatyrer kan jag få, frågar han… fem…ja, inga problem svarar jag, tio frågar han, jag svarar att det kommer att gå bra, om jag beställer tjugo när kan jag få dom, frågar han.

Jag är inte riktigt vaken så jag försöker vinna lite tid, jag fattar inte vad som händer, ja, säger jag efter en liten paus du kan få dom om tio dagar, i slutet av nästa vecka.
Bra säger han, då ses vi då. Hör av dig innan du åker.
Okej, säger jag.

Det går några dagar, så ringer telefonen och det är Brand-Johan igen, på sin mysiga småländska frågar han hur det går med miniatyrerna, jag svarar att det har kommit igång lite, bra säger han, han har sålt alla miniatyrerna och så säger han att kunnat sälja minst fem Kärleksgudinnor om han hade haft några, bara nu på förmiddagen.

Va, säger jag, det menar du inte, jo och jag låser upplagan, hur många blad har du kvar säger han, 36 säger jag, okej 36 säger han, nu får du inte sälja av dom, dom är mina nu, men du får bara betalt för tio åt gången.

Det är lugnt säger jag.

Han fortsätter med att säga att nu är det upp till mig hur mycket jag vill tjäna, fyrtio tusen i månaden är det okej, frågar han.

Oj, tänker jag, vad svarar man, jag är helt tom.

Han förekommer mig och säger att när jag kommit in här i galleriet så behöver jag aldrig mer bekymra mig för pengar, han vill att jag gör det jag allra helst vill göra, det blir bäst då, format spelar ingen roll, ha kul och jobba hårt så ska det gå bra för mig. Okej säger jag, vi säger det så länge säger han och jag hör honom lägga på luren.  

Under några år åker jag i en bil fylld med månadens arbeten, vi bygger en utställning, det får ta den tid det tar, när känner du dig redo frågar han ibland, nästa höst…eller kanske nästa vår?

Vernissagen blir den 11.3.2006, säger han en höstdag, okej säger jag, ja vi kan inte bara skjuta på det nu längre, vi kör för fullt säger jag.
Ja, nu blir det åka av, säger han.