Växandets processer 

Mitt skapande utgår från min barndom, mina upplevelser i uppväxten, speciellt tiden 4 till 6 år. Det Freud kallar den magiska utvecklingsfasen, då hjärnan är receptiv och man är mycket nyfiken, då man har utvecklat ett visst socialt beteende och kan klara saker själv, vågar göra lite vad som helst, inga konventioner eller andra sociala eller psykologiska blockeringar har ställts i vägen för individen. Skolan har inte hunnit sätta stopp för kreativitet och fantasi. Likriktningen har ännu inte slagit igen kistlocket.

 

Jag är autodidakt, självlärd i allt jag gör, och naturligtvis måste det vara så, från första steget i livet har gått efter min egen intuition. Jag har min historia, och den bygger jag vidare på. Efter min fritidspedagogexamen, började jag jobba med barn i Hallonbergen, och flyttade från Uppsala till Rissne. Målade ett tag i vardagsrummet, men det var trångt och svårt, och jag fick snart idéen att hyra en lokal. Jag ringde en man på Förvaltaren och tittade samma dag på en källarlokal i området där jag bodde.

 

Det var två små och ett stort rum, och egen toalett och självklart var jag intresserad, jag fick två veckor på mig att hitta lite andra konstnärer att dela med. Samma eftermiddag satte jag upp en lapp på ICA, ”konstnärer sökes, ateljé finnes” och mitt telefonnummer. Några timmar senare ringde en turkisk kvinna, ”hej jag heter Guldaren, min man är konstnär, jätteduktig också, finns det plats kvar i ateljén, han vill ha den”.

 

En timme senare går jag över till den turkiska familjen, dom bor i huset bredvid, frun och jag pratar om vardagsgrejer, hon kom till Sverige på 60-talet och är nästan född och uppväxt här, hon är lärare och pratar ren svenska, helt utan brytning. Efter en stund kommer konstnären hem. Fuat ser ut som en tvättäkta turk, liten mustasch men annars välrakad, propert klädd och kortklippt svart hår. Han har en liten glugg mellan sina framtänder och han har ett smittande lätt skratt som verkar bubbla inifrån. Deras lägenhet är städad och fin, fina möbler och fin konst på väggarna, Guldaren kokar kaffe och Fuat och jag sitter ner för att prata. Guldaren följer vårt samtal från köket, hon översätter och kommenterar när svenskan blir krånglig. Mina fördomar, om jag har några, och självfallet har vi alla det, börjar redan krackelera lite under ytan.

Han röker hela tiden och naturligtvis tänder han på idéen om en kollektivateljé och vi är överens om att köra igång. Han berättar att han gått akademin i Istanbul, först tre år, sedan blir han kär och flyttar till Sverige, bildar familj och försöker göra klar utbildningen här, men åker åter tillbaka och gör utbildningen klar i Istanbul och nu för några år sedan kommit tillbaka igen för att försöka leva på sitt yrke. Men jobbar sorgligt nog på ett dagis i Rinkeby, han slår ut med armarna och tittar med stora ögon på mig…

 

Det är inte här som hemma i Turkiet med konsten, säger han. Här verkar ingen bry sig, alltså alla ska måla, men ingen kan något. Han visar några målningar, dom är från akademitiden, men det är helt andra saker jag vill göra nu säger han och tittar upp på mig och frågar vad jag håller på med. Jag ser genast på hans akademiarbeten att jag ska försöka hålla en låg profil. Jag säger att jag är självlärd och vill försöka utveckla mitt måleri, men att man behöver plats för att jobba lite mer medvetet. Och massor av tid.

Vi har gått om tid, säger han, och jag ska lära dig allt jag kan. Jag tänker på Mowgli, Ballou och Baghera, ja, ja det kommer ju att gå ganska fort säger Baghera, men jag svarar att det är jättekul att få lära känna både honom och hans familj. Jag säger att jag kommer att skriva kontrakt så snart som möjligt och att vi kanske kan få tillgång till lokalen vid månadsskiftet. När jag kommer hem igen ringer telefonen och vi har fler som är intresserade. Ateljédrömmen är redan nu hamn.

 

Fuat och jag delar det stora rummet så att vi kan stå med ryggarna mot varandra i ena sidan av lokalen, i den andra är entrén och toa, i mitten kommer lite soffor och bord för allas trevnad. Imre en ungersk kille som är bildlärare och vill ha lite yta att jobba på ibland delar ett litet rum med Hassan en kompis till Fuat. Det andra lilla rummet som är nästan sex meter långt men bara 3 meter brett tar Jorge, en man från Chile som gått olika utbildningar och är riktigt spännande konstnär. Han jobbar som städare på morgonen och kommer till ateljén mitt på dagen. Jorge är fokuserad.

Vid lunchtid kommer han, lite stressad och byter om till arbetsoverall och kör genast igång. Han har sex stycken stora uppspända dukar på gång, 110 x 130. Han blandar till sin tempera, ägg, vatten och kokt linolja. Så pigment, ultramarin, vitt, svart, klarröd och citrongul, mer behövs inte enligt Jorge. Vi snackar ibland om koloriten, han har hittat sin stil. Och jag är imponerad, mycket målmedveten, men han är svår att nå på något sätt. Vi blir aldrig riktigt goda vänner.

Varje dag målar han om en av dessa sex dukar, målar över alltihop och börjar från början, allt i ett svep. Lager för lager lägger han till, märkligt är det att se, verkar ju helt meningslöst. Samma figurer, ibland ansikten, ibland hela kroppar som verkar dansa i extas eller något. Om och om igen i minst ett år, kanske längre. Ofta har han en liten skiss med sig, en liten ändring i någon vinkel, eller någon skugga måste ändras eller figurerna måste byta färg. Så målas allt över och målas om igen. Ibland har han konstböcker med sig och kollar lite medan han snabbt skissar upp med en svart pensel. Sedan jobbar han intensivt, flow får betydelse i min vokabulär.

Han säger att det är inlämning till Liljevalchs på måndag och att han måste bli klar över helgen. Jag säger att dom är väl klara nu, eller dom verkar ju ha varit klara hela tiden. Han säger att han vill vara ifred och att han måste jobba. Ok? Visst inga problem säger och jag går ut till mitt, var och en sköter sitt i vår ateljé. Ok. Jag är naiv och oerfaren, det är början på min konstnärsbana och Jorge är redan en klar a la prima-målare med akademi och skolor bakom sig. Han jobbar lite extra i ateljén på lördag och söndag, som han annars aldrig brukar göra, nu gör han om tre av målningarna snabbt och de är minst lika bra som dagen innan. På måndagskväll när jag och Fuat kommer ner till ateljén är Jorges målningar borta.

 

Jo, han kom med på Liljevalchs, dom blev sålda alla tre och inte var dom billiga heller, han lät triumferande när vi träffades en tid senare nere i ateljén. En målning var med i katalogen också. Gissa om jag var avundsjuk, Fuat kommenterade det aldrig, men jag var arg på mig själv, glad för hans skull, men jag blev deprimerad och tyckte livet var orättvist. Vägen kändes så lång, så outgrundligt lång. Jag och Jorge hamnar oftare och oftare i långa diskussioner, en dag om Picassos Damerna på Avignon. Speciellt om en detaljförstoring av en damerna, och jag kunde se likheter mellan Picassos och Jorges målningar, men det skulle jag aldrig tillstå. Jag hade blottat mig och var sårbar. Men jag fick mig en bra läxa.

 

Figurativt måleri handlar om koloriten, att skaffa sig en egen kolorit, hur gör man? Man måste undersöka vad man vill och var man själv står, det måste komma inifrån, själen måste få ett utlopp och att hitta ett uttryck. Figurativt måleri handlar lika mycket om symboler, damerna är inte naturalistiskt målade dom ska inte vara vackra, de är masker, förstår du, symboler, det upp till åskådarens fantasi och inlevelse. Det var masker, jag visste det, hade också läst, men min hjärna hade låst sig. Nu visste jag med ett piskrapps distinktion, före och efter. Där någon gång satte mina egna masker igång att leva ett eget liv.

 

Snarast maniskt börjar jag lite senare att kopiera Damerna på Avignon med torrpastell som jag nu lärt mig. Torrpastell är en bra teknik att jobba snabbt och skissartat med, teckning och måleri samtidigt. Jag gör hundratals, slänger och gör nya, spara några och gör nya, nya hela tiden. Något av Jorge hade slagit rot, nu hade jag hittat några formler att jobba med. Jorge ger mig maskerna på något symboliskt vis. Han får upp ögonen på mig. Resten får jag göra själv.

Fest i ateljén


Fuat pratar om en inre röst, han kommer ständigt tillbaka till att följa sin inre röst, inte på något sjukt sätt, utan att hitta sitt uttryck och sitt konstnärliga anslag. Det som måste berättas, det som själen skriker om att få ge konkret liv. Att gestalta och synliggöra, att skapa den perfekta illusionen. Skapa det perfekta konstverket. Vi diskuterar dagligen om detta lilla skenbara problem. Picasso kallar konsten den lögn som avslöjar sanningen. Som ett trollerinummer. Jag försöker bli riktigt bra trollkarl och lögnare, som möjligen kan avslöja en del av den stora sanningen.

 

Jag och Fuat blir djupt bundna till varandra, som lärare och elev, som inhemsk och invandrare när jag förklarar många egenheter i det svenska samhället, som vänner och kompanjoner, som kritiker och konkurrenter, som bollplank och inspiratörer, nästan som ett kärlekspar tillbringar vi all tid vi kan tillsammans i ateljén. Rygg mot rygg vid varsitt staffli. Tillsammans, fast var för sig.

 

En dag kommer Fuat ner med tio, kanske tjugo papperskassar med böcker, han berättar om en turkisk kompis till honom från Västerås, en etablerad konstnär som nu kommer att flytta tillbaka till Turkiet. De här konstböckerna har han köpt till oss, av honom. Vi behöver ett litet bibliotek om vi ska kunna fördjupa oss och hitta oss själva i denna stora flod med strömmar och riktningar, faror och möjligheter.

 

Jag blir förvånad, tycker att det inte var nödvändigt, förresten har jag lite egna konstböcker, och jag har ju sett konstböcker i travar hemma hos honom också, men han tittar nu på mig med stora ögon. Han ser ut som en jägare som kommer hem med det stora bytet, stolt och förväntande. Jag känner mig som den sura kärringen hemma som bara klagar och gnäller, vad skulle det där vara bara för, varför lägga ut pengar på något sånt.

 

Jag var beredd att dela med dig sa han, hälften av böckerna mot halva kostnaden, det blir bra för oss båda. Han säger att jag fick ta först det jag ville ha, så skulle han ta resten. Det spelar ingen större roll, för alla böcker är lika intressanta. Men böckerna ska ligga i ateljén så länge vi har ateljén kvar.

 

Okej, säger jag, men jag menar nog mera, jasså eller jahaja och han börjar plocka upp kasse efter kasse. Nyfikenheten tar över, jag lägger ifrån mig penslarna och tittar till honom under upplockningen. Jag bläddrar lite förstrött i några olika på turkiska och det finns hur mycket som helst. Det tar liksom aldrig slut, franska konstböcker, engelska, italienska och svenska också. Jag börjar få en känsla av att det är något Fuat försöker säga, jag vet inte riktigt vad men jag blir mer och mer nyfiken. Säkert flera hundra konstböcker. Där blev jag biten, en samlare.

 

Man har ett tankemönster, en bana man kör, det svårt att bryta, att se andra mönster, och ju äldre man blir desto svårare, det är som man måste skakas om lite hela tiden. Hålla grytan kokande, det får inte koka fast. Alla som någon gång försökt laga till en maträtt på en spis har nog upplevt detta. Och det gäller nog minst lika mycket i konsten som matlagning, det får inte koka fast i botten. Man måste hela tiden vara alert.

 

Fuat lägger efter ett halvår nästan helt av med måleriet, han sitter och läser. Timme efter timme, dag efter dag och någon gång tar han fram någon gammal målning och gör lite ändringar, jag ser kanske egentligen inga större skillnader, det pågår i nästan nio månader.

 

Jag försöker att jobba vidare med mina målningar, jag får lite tips då och då men jag känner hur jag går mot stagnation, upprepar mig och det händer inte mycket. Fuat läser och läser, gör mig nästan lite orolig ibland.

När han kommer ner i ateljén är jag ofta där, mina tider är ofta tidigare än hans, jag jobbar på fritis i Hallonbergen som föreståndare och kör deltid och lever billigt för att ägna mycket tid åt måleriet. Han på dagis i Rinkeby heltid, och så har han sin familj och det råder ett känsla av lugnet före stormen mer eller mindre hela tiden. Fuat svenska utvecklas nu bra, vi kan snacka mer och banden mellan oss fördjupas.

 

Tanken på en stor fest dyker upp lite då och då de första månaderna och självklart ska vi ha en fest. Det ska bli en stor fest. En mångkulturell manifestation, ett elddop för vår ateljé, ett sprakande fyrverkeri med mycket folk. Så går förhandssnacket. Jorge vill ha det lite latinskt, salsa och sydamerikansk mat, Fuat och Hassan vill ha turkisk mat, magdans och mycket turkisk musik, självklart. Imre vill ha ungerska korvar, gulasch och zigenarmusik. Intressant mix, vad kan jag komma med då tänker jag. Några skivor med Fleetwood Mac, Rolling Stones och några discoplattor. Men jag känner mig fattig, va fan är svensk kultur tänker jag?

 

När jag pratar med Fuat om det så säger han bara lakoniskt, att svensk kultur möjliggör dessa möten, ett rikt och gästfritt land som öppnar sig för alla dessa olika människor med olika öden och ger hemstad åt människor som måste få hjälp på något sätt. Han själv är ingen flykting, men många har den bakgrunden. Ett land som har haft fred i nästan två hundra är unikt som det är, det om något är kultur säger Fuat, det var fint sagt säger jag, men jag kände mig ändå lite fattig. Men hans ord lindrar lite.

 

Visserligen bor det folk från alla hörn även i Turkiet, men man håller verkligen inte sams, det är problemet, säger han. Jag har snubblat in i den turkiska sfären, men jag vet inte ett jota om dess kultur och människor. Ja att det är muslimskt vet jag, att det har varit politiska ledare med hårda tag vet jag, att det är soligt och varmt vet jag, men inte mycket mer utom jag att kan peka ut Turkiet på kartan.

 

Dagen innan festen vill Fuat åka till Demirs Livs i Rinkeby och handla. Vi bestämmer att vi ska lägga ihop och handla tillsammans, det är en liten källarlokal med mycket folk, nya dofter för mig och nya matvaror, mycket har jag inte ens hört talas om. I butiken, om man säger så, så ta man en korg innanför dörren och sedan börjar man gå mot kassan, man tar efter hand det man vill ha, det går inte att gå bakåt, ledet går sakta framåt.

 

Det står killar och plockar upp grönsaker hela tiden ur lådor och det försvinner medan lemeltåget tuggar sig igenom gångarna fram till kassan. Det är otroligt billigt. Typ halva priset på allt, jag blir nästan chockad när jag ser vad det kostar, och jag förstår nu att det kommer bli en stor och fin fest med mycket mat och glada människor.

 

Vi går och köper lite vin och Fuat vill absolut ha en flaska Whiskey, men den är bara till för oss, den inre kretsen, dricka får annars alla ta med själva. Resten av kvällen städar vi och förbereder, maten åker hem till Fuat och tillsammans med några väninnor lagar hans fru till allt käk.

 

Jag bjuder min vänner, dels från Uppsala, dels från jobbet, olika fritis och dagis i Hallonbergen, deras respektive och i vissa fall kompisarnas kompisar. De första som kommer är Fuats vänner, ganska tidigt, några timmar innan utsatt tid, men dom hjälper till och fixar och ställer ordning bord och stolar, redan där är festen igång, vår Whiskey blandas med andra sorter och sedan strömmar det in folk hela tiden. Ganska snart är det över trettio turkar på plats, så börjar det strömma in latinamerikaner, femton tjugo och efter utsatt tid kommer svenskarna, mina kompisar och någon gång mitt på kvällen är vi över sextio personer i vår lokal.

Det är packat med folk, och alla äter, dricker och snackar. Alla får inte sittplats, men det spelar ingen roll, alla verkar ha det bra. Barn och vuxna har roligt tillsammans och timmarna rusar iväg.

 

Vi äter mat och dricker vin från Chile, från Turkiet och från Ungern och det blir feststämning utan like, en sanslös tillställning. Som tur är har vi satt upp en liten lapp i trappan om att vi ska ha fest så ingen i huset kan vara ovetande om bullernivån. Någon ökar ljudet på musiken, polyrytmiska turkiska trummor, stråkar, flöjter och luta. Och en vacker kvinnoröst som trånar och ber, rider på vågorna, förföriskt och förhäxande.

 

Guldaren hoppar upp på golvet, andra turkiska kvinnor följer efter och lite kläder flyger omkring hit och dit i ateljén, magarna blottas och höfterna gungar, händerna och armarna böljar i luften och det går inte att stå emot, alla klappar händerna i takt och jag har inte var med om något liknande. Guldarens svenska väninna Tove kör lite solodans och andra följer efter, det blir mer och mer utmanande, mer och mer tryck, jag är i extas bara genom att titta på. Aldrig tidigare har jag haft sådana kompisar.

 

När musiken tar slut är det stående ovationer, dom kör en låt till och när nästa låt kommer säger tjejerna att det är dags för oss män att visa vad vi har. Oj, tänker jag, ska turkgubbarna upp och dansa nu, hur ska det gå?

Hassan och Fuat fångar upp mig, och jag skriker, nej, nej jag kan inte dansa, Fuat böjer sig fram och skriker i mitt örat, kom igen Kent, jag är din lärare, lita på mig jag har sagt att jag ska lära dig allt jag kan, titta bara på mina ben i början så är du med sedan, det går av sig själv. Man får inte göra kvinnorna besviken, det vet väl du.

Plötsligt är jag uppe på golvet och jublet stiger när våra armar slingrar sig om varandra och vi har ett stadigt tag om varandras axlar och i en halvcirkel rör oss rytmiskt sakta framåt. Taktfasta kvinnliga händer lyfter oss, jag är tyngdlös och jag gör saker jag inte ens kunnat drömma om. Kanske allt är en dröm trots allt, då vill jag aldrig mer vakna.

 

 Sedan blir det många fester i ateljén, dans, musik, mat och många nya vänner, och frågan vad konst egentligen handlar om penetreras ideligen i nya diskussioner. Svaret är kanske inte så svårt för mig längre, konstnärer skapar konst, konst skapas av konstnärer, vad som är bra konst får tiden avgöra, sedan får alla tycka vad de vill.

 

Fuat säger alltid att man måste kunna grunderna, det har jag tagit till mig, jag tecknar hela tiden, modell och naturalistiskt avbildande tröttnade jag nästan direkt på, jag låter hjärnan styra handen fritt, och det blir nästan alltid något. Även om jag inser att det ligger mycket i hans råd, så vill jag inte jobba så, resultatet blir akademiskt och förutsägbart.

 
 När envishet och dumhet smälter samman blir det dock riktigt olyckligt. Så jag lyder hans råd, om än motvilligt, kunskap tar ingen plats, man behöver inte jobba naturalistiskt för det, tvärtom säger Fuat det ger mer frihet i det abstrakta måleriet.

 

Min konst handlar mycket om känslor, att förmedla känslor. Att kommunicera lust, tålamod, ödmjukhet, förundran, nyfikenhet eller vad man vill läsa in i bilden, mellan raderna. Att livet är en är underbar resa, smärtsam och dyster på många sätt, men innerst inne älskar alla varelser livet. Jag älskar att vara kreativ, jag vill skapa hela tiden, jag har för länge sedan kapat alla förtöjningar och lever med mina fria fantasier.

 
Nu har jag förmånen att leva min dröm, drömmen har blivit verklighet. Det tar kanske lite tid, men lusten och kärleken övervinner allt, med nyfikenhet och tålamod kommer vattnet att förvandlas till vin. Det har hänt förut, det kommer att hända igen.

 


Måla sitt liv

Konstnärsyrket är det svåraste av alla, säger Fuat en dag och jag tappar hakan, va, vad säger du, hur menar du då. Han svarar att i alla andra yrken behöver du bara kunna en sak, hjärnkirurgen han opererar inne i skallen men sedan är det klart, det är viktigt att det blir rätt, men han behöver knappast veta något om psykologi, matematik, språk eller något annat. En konstnär måste kunna nästan allting, tänk dig en författare som bara kan språket men inte kan berätta en historia det blir inget, eller hur. Jo visserligen, svarar jag och lägger ifrån mig mina penslar, tar en kopp och fyller med varmt vatten och några skedar kaffepulver, men du kan inte mena det så där kategoriskt, eller hur, och blir stående med koppen mitt på golvet?

 

En författare måste kunna berätta en historia, nästan varje pusselbit innehåller detaljer som måste vara exakta, geografin, tidsepoken, klädsel och miljoner detaljer som ska samspela och skapa en trovärdig fond till berättelsen, förstår du miljoner detaljer, det räcker inte med en litet ingrepp med en skalpell.

 

Han fortsätter, jag menar att efter en utbildning på sex år på medicinlinjen så är du klar att operera om du nu är läkare och du sätter igång att tjäna pengar, som konstnär var står du då efter sex års utbildning, inga pengar, det tar sedan massor med år att utveckla ett äkta konstnärskap, man jobbar och jobbar men inget händer, inget händer. Dom flesta ger upp, helt naturligt. Varför, därför att det är djävligt svårt, oerhört djävligt omöjligt svårt. Hur många tror du lyckas försörja sig på konsten?

 

Jag står där stum, tankarna åker hit och dit, golvet jag står på börjar rämna, det skakar och avgrunden öppnar sig mellan mina fötter. Jag hade ju tänkt kunna leva på konsten typ ganska snart, vad säger karln? Inte menar han att det gäller oss? Vi kan ta emot kunder säger jag här i ateljén och sälja eller hur? Gör dig inga stora förhoppningar bara säger han, iskallt realistiskt. Okej, tänker jag.

 

Allt jag byggt min världsbild på blir ifrågasatt, Fuat tittar granskade på mig, mår du inte bra, säger han. Jo, för fan, säger jag, självklart, men jag har aldrig tänkt på det sättet, du öppnar ju helt andra möjligheter för skapandet, det är ju en obegränsad frihet du pratar om säger jag.

 

Visst, det är ju det som är så svårt, säger Fuat, att man har alla möjligheter och du måste själv göra alla val. Det är det svåra, att hitta den optimala vägen för sin talang, att kunna hitta kärnan i sitt innersta som slår an strängarna hos människorna. Du har friheten, du har möjligheterna och där kommer dit ansvar in. När man nått kunskapen har ansvaret växt lika mycket.

 

 

När du har utvecklat ditt konstnärskap så ska det säljas, marknadsföras och det måste finnas kopplingar till konsthistorien, till människors vardag, till samhället och viktiga frågor i världen. En bild är till för alla människor, en bild säger mer än tusen ord, du vet, och kommer att finnas en lång tid, konst ä upphöjt, det är allvar och på riktigt. Konsten, poesin och musiken är till för att ge medmänniskorna hopp och insikter. Vilka andra yrken är i så hög grad involverad i att ge andra upplevelser och inte första hand tänker på att sko sig själv.

 

I dagar, månader, år, ja fortfarande efter tjugo år pågår diskussionerna och jag börjar inse att han har rätt, men kanske jag är mer positiv och entusiastisk i mina tankar. Under årens lopp börjar jag förstå mer. Inom inga yrken fortsätter man oförtrutet även om man saknar helt inkomster. Det är något inifrån som vill komma ut, som skriker för att få höras. Konsten är mer än en yrkesverksamhet, det är livsstil, passion och lidelse, intresse och engagemang, och så mycket mer.

 

Visst finns allt det där inom andra yrken också, men, påpekar Fuat dom försöker bara försörja sig, men det kan vilken idiot som helst göra, dom försöker möjligen lösa ett litet delproblem, medan vi konstnärer försöker skapa helhet, visualisera och skapa kommunikation, bära fram och föda mästerverk, något som kan mätas med de stora, något i världsklass, något speciellt, något som kan fängsla människor, som kan lindra deras ensamhet, som öppna upp deras medvetande.

 

Varför skulle man annars vika ut sig och exponera sig för folks godtycke, konkurrenter, kritiker, konstpublik och alla möjliga människors illvilja, ointresse, avundsjuka och med allt vad det innebär. Om man inte vill sätta ett avtryck, skapa något bestående som människor kan relatera till och som berättar en sanning som står över tidens skrankor, så ska man inte måla, inte skriva, inte skapa musik. Det är konsten det, att ge sig hän och att ge allt. Att måla sitt liv, det är stort men inte omöjligt, det är självuppoffrande men inte självutplånande, det är lek och allvar på samma gång, men man får inte bli insnöad och glömma bort att det handlar om att kommunicera.

 

Nu sitter jag tjugo år senare och äter middag med Fuat, hans nya fru och några av deras vänner i en stor lägenhet i centrala Istanbul, på tionde våningen tittar vi ner på åtta filer med konstant trafik, ambulanser och polisbilar tjuter oavbrutet, det är liv och rörelse hela tiden, ett herrans buller och stress om man så vill.

 

Fuat och jag pratar om grunden igen, man måste jobba med att bygga på sitt kunnande och man måste hela tiden gå vidare, man får inte stanna, tycka att man är klar, hamna i manér, Degas sa att teckningen är konstens heder, Fuat påminner mig, minns du, alltid tillbaka till kärnan, Yildis, heter det på turkiska, märkligt nog heter gatan som leder förbi Esengul apartments där vi bor, Yildis Posta, synkronitet är ordet jag söker. Ständigt söker jag bekräftelse hos energierna, och när parallella skeenden tar över och styr då vet man att allt är på plats.