Hur fort går en amerikanare?

Vi bor i ett gammalt stort gult hyreshus i Tönshammar, en kilometer från fabriken. I huset finns åtta omoderna lägenheter, med en skrämmande vind där jag inte får vara. Vi har i en stor etta med kakelugn, ett jättelikt kök med vedspis. På baksidan ligger vedboden, varje lägenhet har sin egen.

Utanför vår dörr vid vedbon ligger en hög med två meter långa stockar av olika tjocklek, högen är kanske 1,5 m hög och en par meter lång. Jag brukade alltid leka och hoppa på vedhögen, så också nu, min mor är därinne och sågar upp stockarna i mindre klossar, jag har kul och busar, vi pratar med varandra. Granngubben som bor i det vita rappade huset kommer förbi för att språka lite med min mor och jag tjoar och hoppar på i full gallopp.

Du ska inte vara där uppe på vedhögen, du kan ramla ner och göra dig illa, säger han.

Jag kan visst inte ramla ner, svarar jag tufft.

 
Du ska inte vara så styv i korken unge man, du ska vara försiktig så du inte gör dig illa.

Han vänder sig om i dörröppningen och tittar in mot min mor, sekunderna går långsamt, han säger något till henne och jag ser sakta hur jag närmar mig marken. Det blir en lufttur på mindre än en sekund och på resan ner ser jag huggkubben som jag missar och tar i marken, landar på huvudet men känner inget speciellt, jag reser mig upp lite omtumlad. Den underbara granngubben är en av dom få som har telefon i det lilla samhället och han springer direkt hemåt.

Jag ringer efter Läppen, han måste skynda sig, skriker han på väg mot sitt hus.

Gode Gud gör så att Läppen är hemma, tänker min mor. Henning är samhällets enda taxi, han bor i Östanbo, 2 km bort, en snäll man med stora läppar, stort hjärta och en häftigt stor amerikanare.

Vi går från vedbon till huset, min mor sätter mig på trappan, jag sitter och håller handen för pannan, snett över vänster öga. Min mor springer upp och byter om, det går fort, hon kommer ner med en trave handdukar, lägger dom på sidan om mig och torkar av min hand, mitt ansikte och håller en handduk sedan mot mitt öppna sår.

Nu kommer Läppen med världens snabbaste amerikanare, han sätter mig i baksätet, ett stort brett amerikansk baksäte i svart skinn, med sådana där perfekta sömmar, och den där säregna doften. Bredvid lägger han traven med handdukar, min mor svårt chockad får han in i framsätet, så bär det av. Gasen i botten, hur mycket gör en häftig amerikanare från början av 50-talet på en ensam väg de 10 km som är in till Söderhamns sjukhus? Kanske 160, kanske 180, jag tror att jag hör sådana siffror någon gång under resan.

På vänster sida en trave rena handdukar, jag tar en, håller den till pannan och byter till en ny ren och lägger den nerblodade till höger. Läppen kan köra fort, oerhört fort. Granngubben måste ha ringt till sjukhuset också.

När vi kommer fram till akuten kommer genast sjuksystrar och bär in mig, lägger mig på en säng i en halvsittande ställning och jag tittar mig omkring.

Det är konstigt men jag känner aldrig smärta, jag gråter aldrig, jag tror att jag mest är förvånad. Jag hinner aldrig bli rädd och jag förstår aldrig riktigt vad som händer. Alla vet utom jag. Bara ett mirakel kan rädda livet på den lilla mannen.

 

Doktorn kommer in, han beställer en spruta och tittar med skarp blick mot ena systern eller är det möjligen min mor, han böjer sig lite över mig och tittar snabbt på mig på väg förbi mot tvättstället. Allt tar bara några sekunder och han tvättar händerna frenetiskt. Han tittar åt mitt håll och torkarna händerna och säger, vi hinner inte vänta.

Jag ser hur någon vitklädd person trär på tråd på en nål, jag ser taket, jag ser människor, det är som jag snurrar högt över golvet, uppe under taket, jag ser hur figurer rör sig under mig. Sen blir det svart.

Jag hör röster, vrider lite på huvudet, ser ljus i dörrspringan och somnar om igen. När en av mina farbröder kommer nästa gång vaknar jag och tittar på honom, ”nu har Kent vaknat” säger han, och alla kommer in och ställer sig runt sängen.

Det är stillastående sekunder, stämningen är förlamande, jag hör viskningar och suckanden och jag försvinner igen in i dimman. En vecka senare står mor och jag väntar på bussen, granngubben har varit vid kiosken och handlat, han kommer fram till oss och säger till min mor att det blev ett riktigt ärr och att det där kommer lillgrabben att få ha resten av livet.

Kent lever i alla fall, och vi får hoppas att det går bra för honom nu, svarar mor och tittar ner på mig med en sorgsen blick. Han går sin väg och bussen kommer.

Vi kommer tillbaka till sjukhuset, sitter där i väntrummet för att få träffa doktorn igen och mamma säger att jag ska ta bort stygnen, jag förstår inte vad det kan vara. Vi får vänta, före oss sitter en pojke som skulle börja skolan idag, han sprang in i en flaggstång och har ett stort ärr i pannan, han kanske ska sys ihop. Från den dagen blev skolor och instutitioner ett litet hang-up.

 

Pulsådern var av, en träflisa från vedbacken hade snittat upp ett jack över vänster ögonbryn, doktorn sydde ihop mig, så mor och jag kunde åka hem igen samma dag. På kvällen när jag vaknar är allt som vanligt igen, fast svullen i ansiktet och trött.

 Det är magiskt att försvinna, att dö är underbart och vara helt orädd är övernaturligt. Surrealistiskt om man vill. Jag är aldrig rädd, jag förstår inte smärtan och döden. Smärtan får jag lära mig, döden vet man inte mycket om.

Minst en gång plockar vi träflisor ur skallen som vill ut och man undrar ju hur mycket trä det kan finnas kvar där inne?

Paradisö utan palmer

Söderhamns skärgård är inte speciellt egen egentligen, svensk skärgård är fantastisk, var än man är. Den man växt upp i är bara lite mer speciell för en själv, om man har sån tur. Havet ligger blankt när vi sätter oss i vår eka och åker ut mot Skatön. Vi har vår eka nere i Källskär, farfars sista bogserbåt, Sörvik, ligger längst ut på den långa, farliga piren. Det är en skrämmande syn.


Hamnen, helt förfallen, Sörvik helt förfallen. Piren går i en båge ut mot havet, en två hundra meter lång stenkista som man byggt ett ramverk runt med brädor som ruttnat och man får balansera på en ensam planka ibland för att komma vidare. Från andra sidan möter en kortare brygga så att inloppet ändå bara är sju eller åtta meter, det är alltid helt lugnt inne i hamnen. Kanske hundra fritidsbåtar ligger där skyddade från vind och vågor. Och spökbåten Sörvik.

Det är något romantiskt och idylliskt ändå över alltihop, dofterna av tjära, båtfärg och havsluft är nästan oemotståndlig. Men det är en oberäknelig idyll, ibland när dimman har lagt sig över skärgården känns det som en förlamande skräckfilm som regissören tappat bort manuset till. Hur nästa scen ska utveckla sig finns det inte en aning om.

De första åren har vi en eka modell lite större och kraftigare, med en inombordsmotor och hyfsade sjöegenskaper. Den grå ekan med grön botten låter putt-putt-putt-put-putt och när det är vindstilla på sjön kan man höra vår putt-putt, som grannarna snabbt döper vår eka till, långt innan man kan se henne.

När vi lyckats spara lite pengar efter några år, och nu är inne på mitten av femtiotalet, får vi också låna lite pengar av farfar, och en farbror kör oss med sin bil ner till Bönans fiskeläge halvvägs ner till Gävle.

Vi hittar en bakruffad fiskebåt där som vi köper. Fiskebåten har kulmotor och den är sju meter lång, nu kan vi sitta torra under tak över fjärden även om det blåser till ordentligt. Visserligen är det varmt och trångt därnere, men i dåligt väder sitter man helst på den smala bänken runt öppningen längst bak så att huvudet bara sticker upp när man sitter vid rodret.

Fjädern börjar egentligen inne i Söderhamn och är där kanske femton, tjugo meter bred och ännu med båtplatser på bägge sidor, vid Stugsund är den kanske en halv kilometer och så vidgas den och öppnar sig mot havet, små öar ligger som accenter här och där och längst ut Enkär, Lilljungfrun och allra längst ut Storjungfrun.

Jag tillverkades runt midsommar 1949 på farfars sommarställe ute på Enkär, havsluften och vågorna ligger i blodet. När jag sitter på vår brygga kan jag se Enkär långt ut, allting är bara cirklar, cirklar som sluts.


Fjärden är kanske 30 km lång och böjer sig kraftigt åt babord när man passerar på väg in mot stan, några kilometer från inre delen av staden. Man lägger till vid kajen och så är man mitt i stan, kan gå och handla, uträtta ärenden, så är man snart ute igen på väg ut mot det stora blå.


Jag går på utflykt varje dag och utforskar vår halvö går och letar efter roliga stenar, runda varma som ligger i solen, slipade av vattnet, kantstötta av andra stenar och formade av naturen genom tusentals år.

Skatön är en kullerstensås som ligger som en lång arm rakt ut i havet och pekar ut i världen. Havet är oändligt på baksidan, jag är rädd, det kommer en olustig känsla, kraftiga vindar, farliga vågor, långa sugande dyningar som om jag har en egen Lorelei som vill dra mig med.

Ibland tycker jag att jag hör en viskande röst i vinden och när vågorna kastar sig upp mot land låter jag de vita gässen slingra sig runt mina fötter. Jag hör om olyckor där ute, försvunna fiskare, en man i en ensam båt föll över bord förra hösten, låg det en ensam sko där, vågar nästan inte kolla.



Det som är farligt, det som är outforskat är alltid mycket mer spännande, varje dag måste jag utmana, måste jag gå vidare, smyga närmare Ankarbergs, höra deras arga schäfrar skälla och glufsa. Det är som om jag måste övervinna något hela tiden, tänja på gränserna, utvidga reviret, komma bortom det kända, gå in i det okända.



På framsidan i söderläge ligger sommarstugorna på rad, man kan gå nere vid stranden, på vissa tomter står äldre hus, och på andra börjar man just bygga , precis som vi, det är en märklig känsla att vara med och se hur det växer så det knakar omkring sig. Jag står på en sten några meter ute i vattnet, far ska bygga en brygga till vår putt-putt där, man ser fabriken där pappa jobbar därifrån, och alla lastfartyg som ska in till hamnen i Stugsund eller de ännu större som ska till Sandarnefabriken för att lasta pappersmassa. De små öarna, här ute i deltat om man vill, ligger som fina små blänkande pärlor på ett stort smycke, otroligt vackert, nästan alla är obebodda, natursköna som den stora skaparen har tänkt sig.


På kvällen kommer ibland stora lastfartyg, stora magnifika båtar med alla ljus och lampor tända, röda, gröna och vanliga vita lampor, det är så nära att man ser att vissa dörrar är öppna och folk som går omkring, jag hör röster på konstiga språk. Skenet speglar sig i det i svarta vattnet, ett dovt, lågt motorbrum hörs, fartyget girar obehindrat mellan skären, ljuset gnistrar och sprakar, jag tror att det hela är ett skådespel för oss öbor, eller är det en sagolik dröm? Nästan ljudlöst svävar den kolossala jätten sakta förbi vår strand och det snurrar lite lätt i magen av denna hissnade känsla. Jag längtar ut i världen, det verkar finnas så mycket att upptäcka.

Ankabergs är en mor och dotter påbyltade i skitiga lumpor och båda ser ut som häxor med hucklen och näverkontar när dom kommer sakta vaggande fram på stigen som slingrar sig fram mitt på halvön. Dom bär massor av väskor och prylar och deras argsinta schäfrar gör att jag när jag hör dom komma så försvinner jag ut i skogen och gömmer mig. Jag får aldrig se dessa kvinnors ansikte, jag vet inte om det är hundarna eller häxorna som skrämmer mest, vad som lockar mest, vad gömmer sig bakom dessa märkliga människoöden.

 

Dom bor längst ut på den mörka och kalla baksidan, dom har några skjul därute ett par hundra meter från vattnet och jag smyger på avstånd. Schäfrarna skäller oavbrutet när jag tar mig förbi nere vid vattnet men jag ger mig inte, jag är rädd men jag ska vidare, jag ska förbi. Hundarna skäller och Ankarbergs häxor skriker och hyttar med nävarna när dom får syn på mig.

Med andan i halsen springer jag allt jag kan för att komma därifrån. Några dagar senare måste jag förbi där igen, och det blir en lika spännande repris. Mina utforskningar måste fortsätta och jag kan kontrollera min rädsla, jag vet att jag har rätt att gå där.



En kullerstensås är ett fantastiskt gömställe om man är rund till formen och kanske en meter lång, kropp som ett tunt rep och huvud som en tumme ungefär, man har alltid funnits där och man kanske tycker med viss rätt att man har rätt att få vara där ostörda, och hur många som helst är man, massor av familjer, barn och barnbarn, Olika boplatser på ön, olika stammar som håller koll på varandras jaktmarker. Hemliga gånger och gömställen under marken, svarta farliga hålor under rotvältor på nerblåsta tallar. Jag tittar inte när jag går förbi.

 

Nästan varje dag när jag går på min upptäcktsfärd runt ön påminns jag om vår uppgörelse, överenskommelsen att leva i våra egna världen, inte skada varandra och respektera varandra. Vi kan inte älska varandra men vi förstår varandra, vi har rätt på olika vis att finnas på ön, vi måste samsas och dela naturen på ett rättvist sätt. Jag hör blåbärsris prassla till när jag går på stigen, nere vid vattnet försvinner något svart snabbt under några halvstora stenar. Varje gång stelnar jag till och jag tittar lite snett neråt sidan, sedan åt andra hållet, går sakta vidare, jo, dom kom ihåg överenskommelsen, jo jag med, vi kan samsas på paradisets ö.

 

Familjen är inne i stan och handlar, vi tar plats i ekan och åker ut mot Skatön, hela vägen genom fjärden ut blåser det lite extra utifrån havet och havsvattnet stänker upp i ansiktet vid nästan varje våg som slår emot oss.

 

Vi lägger till vid vår brygga och jag rusar uppför backen mot huset och ställer av några kassar, rusar ner igen och kommer upp en gång till och möter där en stor vackert målad gråtonad snok, med klara lysande ögon ligger hon lite till vänster vid storstenen. Hon är aggressiv och fräser, går nästan till attack, mor kommer upp och vi försöker ignorera henne och går in i huset, vi hoppas att vår gäst avlägsnar sig stilla men när vi kommer ut igen efter en liten stund är hon kvar, far kommer upp efter att förtöjt ekan och han ställer ifrån sig sina grejer och hämtar direkt en kratta och en spade.

 

Han sätter krattan mot ormens huvud, hon försöker vrida och vända sig, dödskampen är kort men intensiv, far höjer spaden, jag tittar bort och mår lite illa, varför bryter dom överenskommelsen, två gånger hör jag far slå till mot det lilla stackars livet och när jag tittar igen med huvudet snett vriden åt sidan, tittar jag genom fingrarna. Den vackert tecknade snokhonan hänger på krattan död, sönderslagen, hon hänger knappt ihop.

 

Jag fylls av tomhetskänslor, en isande vind slår in från havet, ingen säger något och far går och slänger den döda snoken en bit utanför tomten, sedan fortsätter far och mor med sina sysslor. Ännu en gång ställs en liten omedveten och nyfiken människa mot livet stora frågor.

Jag går ner till bryggan, sätter mig och tittar ut mot havet, en stor vit lastångare kommer in i farleden, kanske Johnsonlinjen med flaggspel och hel hela prakten. Livet går vidare.

Den sanna vägen

Det är intressant att följa mästare i deras fotspår, det är oerhört att överlämna sig till krafter större än sina egna små invanda, insnöade och snäva mönster.

Det är stort att uppleva bröllopet mellan himmel och jord. I enkelheten och det lilla, finns det komplexa och stora. Yin och Yang får en mening när man kliver över tröskeln och överlämnar sig till det gudomliga. Vågar släppa taget, vågar utmana, vågar fråga den snyggaste bruden på chans, våga blotta sig och sina svagheter. Genom sina svagheter blir man stark. Genom övning, färdighet, genom insikt, öppenhet.

 

På måndagen träffar jag Bill i rulltrappan på bokhandeln, han ler och känner igen mig direkt, i torsdags var min första lektion, jag var tagen, jag var lycklig och jag hade hittat ett hem, ett hem för min krävande hjärna, ett hem för min krävande kropp, jag förstod att jag var träffad av blixten, fyra dagar senare bekräftas detta genom mötet med mästaren. Självklart ville energierna att det skulle bekräftas.


Hur känns det, säger han, är det okej?


Jag svarar att det är bra, att jag har svårt att minnas alla rörelser jag fått och att jag fått träningsvärk i låren, han svarar jättebra, då är du på väg, då är det bara att köra igång. Du har goda förutsättningar att utveckla din Tai-Chi säger Bill. Det går massor av historier om Bill, är hälften sanna är han en levande legend. Han berättar själv många intressanta historier om gamla mästare, om hur den här speciella konsten utvecklats under årtusenden.

 

Tao är tillbakadragandets konst. Att ta avstånd från det materialistiska överflödet och det ganska tomma och fattiga jagandet efter status, pengar och framgång. Taoistiska munkar drar sig undan från den här ytliga världen, på olika sätt försöker de verka utan vara märkvärdiga och självgoda. Bills humor är underbar, man kan skratta flera år bara åt ett litet skämt i förbigående. Eller förundras över någon liten kommentar angående nästan vadsomhelst.

 

Bill är en gåta som inte har någon lösning, så öppen, glad och positiv. Så hemlighetsfull, nästan övermänsklig, men naturlig och enkel, så enormt kunnig i många, många avseenden. Han är docent i psykologi, spelar professionellt klassisk gitarr, har svart bälte i karate och judo och är Tai-Chi mästare, minst, vad jag vet.

Bill har dragit sig tillbaka på sitt sätt, på sitt kontor, han verkar i det lilla på ett storartat sätt. Jag bor vid tillfället i Uppsala och har genom några arbetskompisar på Ulleråker fått upp ögonen för rörelsemeditationen och bara hängt med ner till Stockholm för att se hur det nya från gamla Kina fungerar.

 

Undervisningen är informell, Bill har fyra elever som verkar som lärare, jag får en äldre dam, Kerstin och hon är över sjuttio och hon är vacker på ett omedelbart sätt, spänstig och närvarande, kropp som en tjugofemåring och de få rynkorna bara framhäver hennes personlighet.

 

Hennes röst är len och ren, och hon ler med mystiska ögon när hon tillrättarvisar mig, hennes tålamod är snarast övernaturligt och under fyra år är hon kanske den kvinna som jag kommer fysiskt närmast förutom att vi aldrig träffas utanför träningslokalen. Den kvinna som betyder mest för mig, fast vi inte lär känna varandra. Hon är länken mellan mig, Bill och kunskapen.

 

Som tjugofemåring blir man inte kär i kvinna över sjuttio, åtminstone inte i normala fall, men det är inget normalt fall, det är svårt att motstå att bjuda ut henne, att försöka få henne mellan lakanen. Kärlekens Tao rekommenderar mötet mellan äldre och yngre, höst och vår och jag kämpar med min erektion medan hon instruerar mig i stridandets konst.

Jag får öva mina nyvunna kunskaper och insikter angående Tao och kärleken på yngre förmågor. Helt okej också.

 

Ibland är det små grupper som övar, och Bill pekar ut vilka som ska jobba tillsammans och ibland är det helklass och alla tittar och lyssnar. Allt oftare får jag komma upp på golvet när ha ska visa något för hela gruppen, mitt självförtroende stärks och jag märker hur jag utvecklas nästan dag för dag. De första fem åren tränar oerhört mycket, fyra, fem timmar om dagen.

 

Tai-Chi handlar om dagliga övningar, jag har mycket tid och jag vill lära mig mycket. Någon gång här börjar jag förstå upprepningens magiska formel, enda sättet att komma genom motstånd och tänja på gränserna, att utvecklas och börja bolla med sina begränsningar, att våga möta sin värsta motståndare. Sig själv och sin egen lättja och bekvämlighet.

 

Under dessa fem år, från första december 1974 lever jag intensivt med Tao och Tai-Chi, övar och övar, det är nu jag börjar ana lite om lustprincipen och att kämpa, att kämpa sig genom sina invanda bekväma mönster. Bill berättar om den stränge läraren och den snälle läraren en dag och jag har redan för länge sedan slutat att förvånas, men berättelsen går rakt in i hjärtat på mig. Varför, kanske för att jag själv alltid varit en lat jävel och inte tycker om att jag behöva anstränga mig i onödan.

 

Den stränge läraren går omkring med en lång käpp, som han viftar med, direkt han ser någon som inte följer hans anvisningar och gör exakt som han har blivit undervisad, slår han till hårt med käppen, på armbågen, handen, över ryggen eller på fotknölarna och eleven gör inte om det felet på ett tag i alla fall. Endera lämnar man den här mästaren och försöker hitta en snällare lärare, eller så blir man själv mästare en dag.

 

Den snälle läraren går omkring med ett leende på läpparna, han instruerar och visar rörelserna, han berömmer sina elever, alla får beröm, den som inte lärt sig eller fattat ett dugg får samma beröm som dom det går riktigt bra. Oj, vad duktig du är säger han, titta vad bra det går. Den snälle läraren, bugar och berömmer utan skilja på sina elever. Dom som är duktiga, blir ännu bättre av berömmet, medan dom som har svårt att lära sig inte får några nya uppgifter och slutar därför en dag för att det blir tråkigt.

 

I slutet så har de båda lärarna kanske samma antal elever som går vidare och själva blir mästare, vi människor behöver olika saker, vi är vana vid olika förhållanden och vi reagerar alla olika.

     

Jag tycker det är en förbluffande historia, jag tar till mig budskapet. Jag frågar Bill vilken typ av lärare han är och han ler med hela sitt ansikte, jag är naturligtvis bägge sa han, fast jag har glömt min käpp någonstans och kommer inte ihåg var den är.

 

Jag bestämmer mig för att bli min egen stränge lärare i vad jag än företar mig i livet, lättjans tid är förbi, nu återstår att hitta något vettigt att sätta tänderna, förutom min Tai-Chi. Min träning går nu i olika perioder, ibland tränar jag mycket, ofta och länge, ibland ligger den på is ett tag. En gång frågade jag om det var okej om jag tog egna elever, för länge sedan, svarade han, och så var det spänningsmomentet borta. 

Tjugo år senare träffar jag Bill, så symboliskt på en lunch på China Garden i Uppsala, där han jobbar på Psykologiska Instutitionen, vi pratar om allt möjligt. Jag berättar om min konst, han visste knappt något om mig privat innan, fast jag hade varit hans elev under nästan tio år.

 

Du är konstnär sa han, och tittade forskande på mig, då ska berätta en historia för dig.

En god vän till mig, när vi var unga och gick på universitet hemma i Washington, han älskade Picasso, över allt annat, han pluggade och jobbade extra all tid han hade. Han fick slutligen ihop lite pengar, en ordentlig summa egentligen för den tiden och skickar så en check till mästaren.

Han önskade sig så ett eget verk av Picasso. Han skrev i brevet att det kanske inte var så mycket pengar, men att han var student och ville så gärna ha något, att han visste att mästarens tavlor kostade mycket, mycket pengar, men något lite kanske ändå det skulle räcka till.

 

Det gick några veckor, sa Bill, så kom checken tillbaka, ett kort brev med en hälsning och en underbar liten teckning på baksidan av checken. En mästare löser problemet på det sättet, sa han och började skratta.

 Jag kunde bara hålla med.