Det är nästan två år sedan Mollbrinks och jag började prata och planera utställningen. Framåtrörelse är viktigt för mig, lära nya saker, ställas inför nya problem eller bara kasta mig ut i det okända för att behålla spänning och vitalitet. Eller bara bryta mot någon oskriven lag i konsten.

Det är den del av konsten som jag tycker är riktigt utmanande, vart är jag på väg och hur långt kan jag komma? Nu när jag gjort detta, vad kan jag nu hitta på?

Tänk att det jag experimenterade med för 30 år sen nu kommer tillbaka i nya vinklingar. Jag bestämde mig nere i Namibia och efter utställningen på NAGN, National Art Gallery of Namibia kändes det solklart. Med alla dessa underbara människor och alla härliga diskussioner och en perfekt planerad och genomförd workshop ute bushen stod det klart att det var dags att gå vidare.

Jag gjorde mer masker än alla de andra konstnärerna tillsammans, typ. Kanske inget konstigt med det, men i Afrika. Ingen har någonsin sagt till mig att jag sysslar med exotism, kulturexploatering eller liknande. Jag har hittat egna sätt att uttrycka mig med maskerna. Och masker är universella och tidlösa. Men det handlar inte bara om att lämna något, man måste också komma till något…

Jag hade beslutet att gå vidare med mig på planet hem, nu skulle det bara drivas igenom. Omprogrammering är inget lätt beslut, även om det bara är en liten hjärna som ska tvingas in i nya banor. Men långsamt kom jag igång igen. Skisser och idéer växte fram. Bokade utställningen med Mollbrinks och arbetet satte fart.

Jag tar en risk, galleriet också, men de är med på noterna. Man tar risker varje dag, bara genom att stiga upp ur sängen, ta sig fram på de halkiga trottoarerna, sätta sig i en bil eller vad som helst. Men man måste om man vill komma vidare.

 Och komma vidare vill man, eller hur?

En vän hjälpte mig för över tio år sen, bokade en stor utställning och fotade, fixade och roddade. Super. Han fick en liten skulptur för hjälpen. Han la ut den Tradera, kanske lite orolig över vad jag skulle tycka. Men resultatet blev ganska smickrade tycker jag, ja helt oerhört egentligen... Det kunde jag aldrig tro, under min livstids.